Hur fick du idén till boken?
– I min forskning gör jag astronomi genom att ”titta ner i stället för upp”. Vi har utvecklat metoder hur man ur jordens sedimentära lagerföljd extraherar sällsynta utomjordiska mineralkorn. På så sätt försöker vi länka livets historia till vad som hänt i rymden. Inte många forskargrupper har detta perspektiv. Med boken vill jag berätta om detta unga tvärvetenskapliga forskningsfält, som jag kallar astrogeobiologi.
I boken försöker jag också på ett mer generellt plan integrera astronomi, geologi och biologi. För att förstå hur vår värld fungerar måste vi försöka se de olika perspektiven från flera discipliner. För att ge ett exempel: biologerna ser gärna evolutionen som slumpmässig, utan något ”högre” mål, medan astronomer gärna tänker sig att det finns massor av ”ungefär-sådana-som-vi” utspridda lite varstans i universum. Om astronomerna har rätt så har ju biologerna fel. Naturlagarna tillkom då på ett vis så att uppkomsten av intelligens utgör en sannolik möjlighet. Vi borde intressera oss mer för varför universum uppstått med denna möjlighet i stället för vår besatthet av slumpen som förklaring.
Vad handlar boken om?
– Hypotesen om att dinosaurierna dog ut på grund av ett nedslag av en himlakropp lades fram 1980 av Nobelpristagaren i fysik, Luis Alvarez, och hans son geologiprofessorn Walter Alvarez. Båda verksamma i Berkeley. Under mina första doktorandår publicerade jag ett kraftigt ifrågasättande av hypotesen. Jag förordade att dinosaurierna i stället dog ut på grund av en ovanlig vulkanisk händelse. Det oväntade inträffade att Luis Alvarez tog mina invändningar på allvar och bjöd in mig som post doc i sin grupp för att bättre utreda saken. Mycket har hänt i forskningen sedan dess. Boken berättar om vad vi idag vet om dinosauriernas död utifrån mitt jag-var-där perspektiv under fyrtio år.
Tillbaka i Sverige efter min post doc lyckades jag tillsammans med stenhuggare på Kinnekulle hitta spåren efter en tretusen gånger värre rymdexplosion än den när dinosaurierna dog ut. Det var när den stora asteroidfamiljen Massalia bildades i en gigantisk explosion mellan Mars och Jupiter för 466 miljoner år sedan. Direkt efter smällen nådde enorma mängder sönderkrossat material jorden, bland annat knytnävsstora meteoriter. Dessa påträffas som fossil när stenhuggarna sågar upp den förstenade havsbottnen för att tillverka golvplattor.
Boken behandlar också många mer övergripande frågor. Filosofiska perspektiv vävs in i berättelsen. Däggdjuren hade levt tillsammans med dinosaurierna under 150 miljoner år men var helt underordnade dinosaurierna. Man säger att vi människor finns här på jorden idag för att himlakroppen utplånade dinosaurierna. Men i ett kosmos styrt av mekanikens lagar, kan man ställa frågan om det inte i själva verket var förutbestämt sedan tidernas begynnelse att himlakroppen skulle träffa jorden när så skedde.
Sedan är det egentligen också så att dinosaurierna faktiskt inte dog ut. Det finns nästan dubbelt så många arter av dinosaurier på jorden idag än däggdjur. Mer om detta kan man läsa i boken. I boken argumenterar jag också för att katastrofer faktiskt kan vara något bra och att livet ofta tar vägen till något bättre via katastroferna.
Vad är ditt starkaste minne från bokprojektet?
– Oj, det blir många minnesbilder som passerar. En bild är skallerormen i North Dakotas prärielandskap som högg en kollega i foten. Tack vare kraftiga kängor klarade kollegan sig oskadd och kunde någon timme senare ur lagerföljden vi studerade leta fram 70 miljoner år gammal förstenad kåda. Han smulade sönder lite av kådan under min näsa. Jag kände lukten av en barrskog som funnits för 70 miljoner år sedan. En overklig upplevelse.
En annan omvälvande upplevelse var när jag mot slutet av bokprojektet besökte det lilla samhället Chicxulub mitt i den 200 kilometer stora kratern som bildades när dinosaurie-dödaren slog ner. Som en rekyl växte här under några minuter först ett trettio kilometer högt berg. Det upphettade, mjuka berget sjönk sedan snabbt tillbaka och kratern bildades. Så mycket aska stöttes upp i atmosfären att det blev helt mörkt över hela jorden under flera månader.
Har du några idéer till en uppföljare?
– Den nya boken jag arbetar med utgår från min pågående forskning med kinesiska kollegor där vi försöker förstå det största massutdöendet i jordens historia, vid perm-triasgränsen för 250 miljoner år sedan. Vi testar en hypotes framlagd av en känd tysk paleontolog på 1960-talet att några av jordhistoriens massutdöenden kan bero på att solsystemet i sin bana runt galaxens centrum passerat nära en exploderande supernova. Gammastrålningen från supernovan skulle leda till massutdöenden.