I takt med ökande globalisering forslas inte bara människor och varor runt jordklotet i allt större omfattning. Också växter och djur transporteras av människan, ibland avsiktligt, ibland oavsiktligt, och kan dyka upp i fjärran ekosystem.
Inte sällan dukar nykomlingarna under i den nya miljön, men ibland blir resultat det motsatta. De trivs alldeles för bra.
Lars Pettersson är docent i zooekologi vid Lunds universitet och forskar på dag- och nattfjärilar. Några av hans studieobjekt bland nattfjärilarna har gått från att vara spännande nytillskott i vår fauna till att orsaka stora problem.
Tillfälligt försprång
Han berättar att anledningen till att det kan gå bra för nya arter ofta beror på att nykomlingen kan ha lyckats undkomma sina vanliga fiender och problem. När en art dyker upp i en ny del av världen saknas mycket av det som brukar begränsa den och den kan då öka snabbt i antal, åtminstone för ett tag. Parasitsteklar är ett exempel.
– När det gäller invasiva fjärilar och nattfjärilar så är inte sällan just parasitsteklarna en fiende som fjärilen har sluppit undan, säger Lars.
– Andra förklaringar kan vara att ett rovdjur ännu inte lärt sig att en ny art är bra föda. Eller så bär den nya arten med sig parasiter som andra arter i området inte alls har någon motståndskraft mot.
Kan ta flera hundra år
Förr eller senare inställer sig en ny balans och arten som förut varit invasiv börjar regleras av konkurrens, parasiter, sjukdomar och andra begränsande faktorer – men det kan ta flera hundra år.
– Blir det mycket av en växt eller ett djur så kommer andra arter till slut börja äta den. Mördarsniglar till exempel, de är populär mat för en del skalbaggar. Men just nu sker mycket omflyttning i både flora och fauna och i många fall är vi långt ifrån någon jämvikt, säger han.
Budskapet är att det viktigaste är att stoppa potentiellt invasiva arter innan de fått fotfäste i landet.
Fiendens fiende fungerar ej
Ibland har människan försökt lösa problemen genom att föra in naturliga fiender – som också blivit invasiva.
– I Australien hoppades man att rödräv som införts för jaktändamål även skulle äta de tidigare införda hararna och kaninerna, varpå man i stället fick ännu fler invasiva djurarter.
Ett mer näraliggande exempel är harlekinnyckelpigan som togs till Europa för att bekämpa bladlöss för att minska behovet av kemisk bekämpning, något som ställt till problem för ”vår egen” nyckelpiga.
– Budskapet är att det viktigaste är att stoppa potentiellt invasiva arter innan de fått fotfäste i landet. För har de väl etablerat sig är det väldigt svårt att få bort dem. Exempel på när man lyckats är inte så många, säger Lars Pettersson.
