Kan du berätta vad det är ni har hittat?

– Vi har hittat ett stellärt svart hål, alltså ett svart hål som bildats när en tung stjärna i slutet av sitt liv kollapsat under sin egen tyngd. Sedan tidigare känner man till något dussin andra stellära svarta hål, men det här är extra intressant eftersom det är det klart tyngsta hittills, ligger relativt nära oss och omkretsas av en mycket gammal stjärna.

Hur stort är hålet?

– I viss mening har svarta hål ingen storlek, eftersom de är singulariteter, punkter, i rumtiden. När det gäller svarta hål är det i stället massan som räknas. Det här hålet har ungefär 33 gånger större massa än vår sol, vilket ger en så kallad händelsehorisont med 100 kilometers radie. Inom detta avstånd från singulariteten kan inget ljus eller information slinka ut.

Hur gjordes upptäckten?

– Stellära svarta hål kan ju definitionsmässigt inte ’ses’ utan måste upptäckas med indirekta metoder. Det vanligaste är att man ser den intensiva röntgenstrålning som uppstår strax utanför händelsehorisonten om gas från en annan stjärna faller in mot det svarta hålet, till exempel från en annan stjärna som kretsar tätt inpå det svarta hålet. Gaia BH3 har ingen märkbar röntgenstrålning utan upptäcktes i stället genom att dess följeslagare – en stjärna något mindre än solen – har en ovanlig bana. Sedan 2014 har Gaia-satelliten observerat nästan två miljarder stjärnor och kartlagt deras rörelser med stor noggrannhet. Det var vid en preliminär genomgång av dessa rörelser som Gaia BH3 upptäcktes.
   
Vilken roll har du spelat i arbetet?

– I själva upptäckten har jag egentligen inte spelat någon roll, men jag och kolleger här i Lund har länge arbetat med utvecklingen av mätmetoderna som har möjliggjort upptäckten.

Text: Johan Joelsson.

Fördjupad information

Läs om det svarta hålet på Europeiska rymdorganisationens webbplats