Genvägar till intervjuerna
- Intervju med dekan Per Persson
- Intervju med prodekan Karin Rengefors
- Intervju med vicedekan Charlotta Turner
Per Persson
En kemilåda under julgranen väckte intresset för naturvetenskap. Att bli nominerad till dekan var inget som geokemiprofessor Per Persson aktivt siktade på. Men han kan samtidigt inte tänka sig ett mer spännande uppdrag när det nu är dags att skriva yrkeslivets sista kapitel.
Per Persson är på gott humör när vi sammanstrålar i fakultetskansliets foajé på Sölvegatan. Den förrädiska marssolen lyser upp korridorerna när vi traskar runt för att hitta ett ledigt rum för intervjun. Alla sammanträdesrum förutom Universum, med plats för 25 deltagare, är bokade. Vi slår oss ned vid det gigantiska bordets kortända. Kansliet är en hemtam miljö för Per Persson som spenderat åtskilliga mötestimmar här i rollen som föreståndare för Centrum för miljö- och klimatvetenskap (CEC). Och snart kan det bli hans nya arbetsplats. Men när den Limhamnsbördige professorn i molekylär geokemi fick frågan om han ville kandidera till uppdraget som dekan för naturvetenskapliga fakulteten var hans spontana svar: ”kanske”.
– Det är ju inte så att jag gått runt och tänkt ’jag vill bli dekan’. Men det är så klart jättesmickrande. En bidragande orsak till att jag tackade ja är att personer jag litar mycket på har gett sitt stöd genom att nominera mig, säger Per Persson.
Kärleken till naturvetenskap väcktes tidigt. Förutom kemilådorna under julgranen – sju stycken i olika svårighetsgrad blev det totalt – spelade en amatörmineralog till högstadielärare en viktig roll. Men även Pryo-perioden som Per Persson spenderade på geologiska institutionen och kemiska institutionen. Att läsa vidare var ingen självklarhet. Per Persson är uppvuxen i ett icke-akademiskt hem med en far som sålde lastbilar och en mor som först senare i livet läste in en civilekonomexamen, men där betydelsen av utbildning och lärande alltid framhölls.
– Men jag hade ett starkt och grundmurat intresse för naturvetenskap. Efter lumpen hoppade jag på en fyraårig utbildning i kemi. 1986 inledde jag mina doktorandstudier. Sven Lidin, fakultetens nuvarande dekan, tillhörde en äldre generation av kemidoktorander. Han var en förebild redan då, säger Per Persson och ler.
Efter disputationen bar det av till Stanford University där Per Persson fått en postdoktoral tjänst. Tiden i Kalifornien gav inte bara vänner för livet utan även en stark kärlek till platsen. 1992 kom han tillbaka till Sverige och 1994 styrde han kosan mot Umeå där han fått en forskarassistenttjänst. Det blev händelserika år. Per Perssons befordrades till professor, biträdande prefekt och senare även prodekan. Det var också i björkarnas stad han träffade sin fru Marie. 2010 fick Per Persson en gästprofessur vid Stanford där han arbetade med teknik knuten till synkrotronljusanläggningen SSRL – The Stanford Synchrotron Radiation Lightsource. Men det dröjde inte länge förrän det var dags att packa väskorna igen. 2012 tillträdde Per Persson en tjänst som gästprofessor i Lund finansierad av det strategiska forskningsområdet BECC – Biodiversity and Ecosystem services in a Changing Climate. Året därpå fick han en professur vid biologiska institutionen och Centrum för miljö- och klimatvetenskap och 2020 blev han föreståndare. Parallellt har han arbetat för Vetenskapsrådet sedan 2001, och är för närvarande vice styrelseordförande.
Jag tror och hoppas att jag som dekan, om jag blir vald, kan få nytta av mina forskningspolitiska och internationella erfarenheter och att de kan bidra till utvecklingen av fakulteten. Men det är så klart ett jättestort uppdrag som jag är mycket ödmjuk inför. Utmaningarna är stora och uppenbara, säger Per Persson.
Han nämner fakultetens etablering i Science Village och den planerade sammanslagningen av geologiska institutionen, institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap och Centrum för miljö- och klimatvetenskap. Men också den planerade centrumbildningen inom beräkningsvetenskap och situationen på det som fram till årsskiftet hette institutionen för astronomi och teoretisk fysik.
– Här behöver jag en djupare inblick för att få hela bilden. Men jag tror alltid att fötterna är det bästa arbetsredskapet. När jag var prodekan i Umeå spenderade jag mycket tid ute i verksamheten för att lösa problem när det lurade skärmytslingar i vassen, säger Per Persson.
Om Per Persson väljs till dekan kommer han att lägga mycket kraft på att förbättra förutsättningarna för forskare och lärare. Idag har kringverksamheten ”letat sig alldeles för långt ut i kapillärerna” och det är viktigt att forskare och lärare får förutsättningar att fokusera på sina kärnuppgifter.
– Kåren har vuxit i numerär men konsekvensen har blivit att vi späder ut resurserna på fler huvuden. Vi ska ha en rigoröst lagd ribba i samband med rekryteringar, men dem vi anställer måste vi kunna ta ansvar för under lång tid och ge goda villkor, säger han.
När Per Persson inte arbetar umgås han med sin familj som förutom Marie består av barnen Emma och Nils. Mycket tid läggs på sommarhuset i Kivik. På fritiden lyssnar han gärna på musik. Dylan, Puccini, Thåström och Eagles står högt i kurs. Dessutom lagar han gärna mat och umgås med vänner.
– Vi är ett kompisgäng som brukar ses i Falsterbo och spela golf tre gånger om året. Ibland kan det vara lite schismer mellan golfare och ornitologer som vi har många av på CEC. Så jag håller lite låg profil, säger Per Persson och ler.
Text och foto: Johan Joelsson. Intervjun gjordes under våren 2023.
Karin Rengefors
Karin Rengefors vacklade länge mellan måleri och biologi, men till slut slog limnologin konsten på fingrarna. Hon är ödmjuk inför nomineringen till prodekan, men får hon förtroendet kommer hon att jobba hårt för att skapa goda förutsättningar för fakultetens personal.
Professor Karin Rengefors tar emot på sitt ljusa kontor på biologiska institutionen. På skrivbordet ligger avhandlingar i prydliga högar, på väggarna hänger akvareller i mjuka pastellfärger och på anslagstavlan sitter fotografier på familj och vänner. Sedan 2005 har Karin Rengefors haft Lund som bas. Men intresset för biologi väcktes redan i barndomen som hon spenderade i Brasilien, Italien, Chile och Österrike med anledning av faderns arbete som ekonom på industrikoncernen Atlas Copco.
– Det var ett kringflackande liv, men jag har lärt mig mycket om olika kulturer, samt en mängd olika språk. Till Sverige kom jag först som 21-åring, säger hon.
Den akademiska karriären inleddes med biologistudier vid Uppsala universitet där Karin Rengefors 1998 disputerade med en avhandling i limnologi (läran om sötvatten). Ämnets miljö- och samhällsrelevans lockade mer än genetiken som hon tidigare varit intresserad av. Efter disputationen åkte Karin Rengefors på en postdoktoral tjänst till Woods Hole Oceanographic Institution i Massachusetts – en av världens äldsta oceanografiska forskningsinstitutioner. 2001 kom hon till Lunds universitet på en forskarassistenttjänst. 2005 sökte och fick hon ett lektorat och 2008 befordrades hon till professor. Under sin yrkeskarriär har hon även suttit med i lärarförslagsnämnden, initierat och bedrivit forskarskolan GENECO och varit studierektor för forskarutbildning på biologiska institutionen. Dessutom har hon suttit i Formas forskarråd och haft flera internationella uppdrag, bland annat i det akademiska samarbetet mellan Chile och Sverige (ACCESS) och i vetenskapliga föreningar för limnisk forskning och algblomningsforskning. När hon fick veta att hon blivit nominerad till prodekan för naturvetenskapliga fakulteten blev hon både överraskad och glad.
– Jag har tio år kvar till pensionen. Jag tycker fortfarande forskningen och undervisningen är spännande. Men jag känner ett behov av att göra något av betydelse för andra än bara mig själv och min lilla forskargrupp, säger hon.
Karin Rengefors ser ödmjukt på en eventuell framtid som prodekan. Och det är kanske svårt att göra något annat. Det är inte direkt några fluffiga frågor som kommer att genomsyra fakultetsledningens agenda under mandatperioden 2024–2026. Karin Rengefors och Per Persson (valberedningens förslag till ny dekan) kommer, om de blir valda, bland annat att få sätta tänderna i naturvetenskapliga fakultetens etablering i Science Village och den planerade sammanslagningen av geologiska institutionen, institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap och Centrum för miljö- och klimatvetenskap. Som om inte det vore nog finns det gott om ”utmaningspotential” i intrikata frågor som rör förändringsarbetet kopplat till nedläggningen av institutionen för astronomi och teoretisk fysik samt den planerade centrumbildningen inom beräkningsvetenskap.
Jag är en driven person som engagerar mig mycket i de projekt jag går in i. Jag triggas verkligen av utmaningar. Jag hoppas inte att detta är något jag i framtiden kommer att få äta upp att jag har sagt, säger hon och skrattar.
Undervisningen på forskarnivå ligger Karin Rengefors extra varmt om hjärtat. 2008 tilldelades hon pedagogiska priset för sin forskarskola GENECO och vet hur viktigt det är att få tillräckliga resurser. Frågor som rör organisation, internationalisering och rekrytering är också viktiga för Karin Rengefors.
– Men det känns väldigt tryggt om jag skulle få arbeta med Per Persson. Vi har arbetat ihop i institutionens ledningsråd tidigare och han var faktiskt den person jag nämnde när valberedningen frågade vem jag helst skulle vilja jobba med, säger hon.
När Karin Rengefors inte arbetar hämtar hon energi genom att umgås med sin arkitekturstuderande son Atle och katten Frossie. Förutom det blir det minst två kvällar i veckan i ridhuset och någon löprunda på Sankt Hans backar. Somrarna tillbringar Karin Rengefors gärna i familjens sommarstuga i Trosa eller i Italien där hon bodde i åtta år och fortfarande har släkt. Hur var det då med konstnärskarriären? Den lever i allra högsta grad. Karin Rengefors målar, ofta landskap i akvarell, och ställer ut så ofta hon kan. Men från och med den 1 januari 2024 kommer hennes fokus med stor sannolikhet att ligga på att teckna naturvetenskapliga fakultetens framtid.
Text och foto: Johan Joelsson. Intervjun gjordes under våren 2023.
Charlotta Turner
Charlotta Turners karriär innehåller allt ifrån laboratorieblandad handsprit till protestaktioner vid doktorspromotioner. Som naturvetenskapliga fakultetens nya vicedekan för grundutbildning vill den färgstarka kemiprofessorn arbeta för förändring, trivsel och möten.
Efter några högtrycksbetonade sensommarveckor visar sig september åter igen i en lite mer bekant skrud. Trots den stålgrå himlen, duggregnet och morgondimman är Charlotta Turner på gott humör när hon möter upp utanför Kemicentrum och lotsar mig genom de labyrintiska korridorerna. Hennes kontor är fyllt av böcker. På en hylla står två inglasade fotografier där hon tar emot utmärkelser från kungen och den dåvarande statsministern Ingvar Carlsson.
– Sulan delade ut pengar från Stiftelsen för strategisk forskning. Medel som gjorde att jag kunde starta min egen forskargrupp. Bilden på kungen är från en ceremoni på slottet där jag fick pris för mitt hållbarhetsfokus i kemiforskningen, säger hon.
Första gången jag träffade Charlotta Turner var i mars 2020 under coronapandemins initiala fas. Då stod hon och blandade etanol, glycerol och väteperoxid tillsammans med sina doktorander.
– En släkting som arbetade på lasarettet berättade att det var ont om handsprit. Och då var det bara att kavla upp ärmarna, säger hon.
Kärleken till naturvetenskapen väcktes tidigt. Charlotta Turner tillbringade mycket tid i skogen och hade alltid husdjur.
– Det var allt ifrån hundar och kaniner till fåglar och utrangerade ökenråttor som jag fick från universitets djurförsöksavdelning, säger hon och ler.
Charlotta Turner växte upp i Professorsstaden. Det var 70-tal och hennes föräldrar – fadern nationalekonom och modern högstadielärare – hyrde ut delar av det stora huset till internationella studenter. Man turades om att laga mat och måltiderna intogs ofta sittandes på golvet. I husets bibliotek vakade en stram Karl Marx-byst. När föräldrarna skilde sig flyttade Charlotta Turner till Gävle med sin far. I gymnasiet fastnade hon för kemin tack vare ”en intensiv lärare med tavlan fullklottrad med formler”. Efter studenten stod karriärvalen mellan studier i sjukgymnastik eller kemi. Eftersom betygen inte räckte till för att plugga till sjukgymnast blev det kemiprogrammet i Lund. Hon fastnade för den analytiska kemin och kom in på doktorandutbildningen i mitten av 90-talet. Det var också genom kemin hon träffade sin man Kuria Ndungu från Kenya som läste ett masterprogram i Lund. 2001 disputerade Charlotta Turner i analytisk kemi. Men när det blev dags för promotion i domkyrkan så valde hon att bojkotta ceremonin. Anledningen var att universitetet, på diplomet, ville stava hennes efternamn med ett ”t” på slutet – något som följt med henne i många år i folkbokföringen.
– Det var min farfars farfar som emigrerade till Amerika, bytte namn och sedan kom tillbaka till Sverige med namnet Turner. Men det godkändes inte av de tre svenska familjerna som då bar namnet. Därför fick han stava med ett ”t” på slutet, säger hon och ler.
Efter disputationen bar det av till Albany utanför Berkeley där Charlotta Turner gjorde sin postdoc. Hon forskade bland annat på så kallade superkritisk koldioxid och studerade ricinolja. Det var också under den tiden hon fick sin första son. Efter tiden i Kalifornien bar det 2004 av till en forskarassistenttjänst i Uppsala. Arbetet gick väldigt bra och Charlotta Turners intresse för hållbarhet inom kemiforskningen gav resultat. Hon fick medel och startade sin egen forskargrupp Green Technology Group som bland annat studerade restprodukter för att kunna extrahera antioxidanter.
– Jag saknade dock att undervisa. Så när jag 2009 blev headhuntad till Lund tvekade jag inte en sekund. Jag fick ta med alla mina instrument och hela min forskargrupp. Det var väldigt lyxigt. Dessutom behövdes jag som lärare i Lund, säger hon.
Det senaste året har Charlotta Turner arbetat som fakultetens representant för Science Village-etableringen i Brunnshög – ett uppdrag hon kommer att sakna.
– Men lärdomarna därifrån är något jag tar med mig. Det handlar om att få folk att börja prata och lära känna varandra över disciplingränserna. Det finns en oerhörd kraft i samarbeten, säger hon.
Förändringens vindar blåser över fakulteten. Förutom Science Village-projektet kommer mycket tid att läggas på den tänkta sammanslagningen av geologiska institutionen, institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap samt Centrum för miljö- och klimatvetenskap, CEC. Ett uppdrag Charlotta Turner ser fram emot att sätta tänderna i.
– Det händer så mycket spännande saker inom fakulteten just nu. Och en stor del handlar om förändring. Det passar mig jättebra, säger hon.
Text och foto: Johan Joelsson. Intervjun gjordes under våren 2023.