Grattis Birger, hur känns det?
– Bra, och stärkande för ett ibland sviktande självförtroende. Mest tillfredställande är att kunna visa dem som stöttat mig att någonting relevant kom ut ur alla strävanden. Det finns flera personer som äran ska delas med.

Kan du berätta lite mer om priset?
– Det delas ut av Meteoritical Society för ”outstanding work in the field of impact cratering and/or work that has led to a better understanding of impact phenomena”. Den förste som fick priset var Gene Shoemaker som gav bevisen för att impakt-kratrar faktiskt har bildats på jorden. Han blev sedan vetenskaplig ledare för Apolloprojektets utforskning av månen. Walter Alvarez fick priset 2013 för sin upptäckt att dinosaurierna dog ut genom ett nedslag av en himlakropp.

Varför tror du att du tilldelades det här priset?
– Vår grupp har utvecklat en metod för hur man kan rekonstruera vilka slags meteoriter som föll på jorden under de senaste 550 miljoner åren. Vi har löst upp tiotals ton av forntida sediment från jordens havsbottnar i starka syror och extraherat fram en stor mängd extremt sällsynta mineralkorn från meteoriter som föll över haven. På så sätt har vi gjort den första rekonstruktionen av vilka typer av meteoriter som föll under de senaste 550 miljoner åren. Något som bland annat berättar om titaniska kollisioner mellan hundra kilometer stora kroppar i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Genom våra studier vet vi nu också vilken typ av himlakroppar som bildat de flesta av jordens nedslagskratrar. Det är inte kometer som man trodde tidigare utan vanliga stenmeteoriter. Resultaten indikerar att solsystemet varit mer stabilt än vad man trott.

Vad tror du priset kommer att betyda för din fortsatta forskning?
– Jag hoppas att priset ska göra det lättare att fortsätta min forskning.

Vad håller du på med just nu?
– Jag bygger upp ett nytt projekt med några av mina tidigare doktorander och post docs som fått forskartjänster i USA, Indien och Kina. Genom studier av meteoritkorn från forntida sediment försöker vi hitta det ”galaktiska året” i den sedimentära lagerföljden. Solsystemet fullbordar ett varv i sin bana kring Vintergatans centrum på ungefär 250 miljoner år. Det innebär att tre galaktiska år har passerat sedan flercelliga djur uppstod. Under varvet kring galaxens centrum passerar solsystemet sannolikt genom tre eller fyra spiralarmar, men det är debatterat om så sker. I spiralarmarna är supernovor vanligare än utanför. Om solsystemet vid en given tidpunkt befinner sig i en spiralarm kommer stark kosmisk strålning från supernovorna att lämna avtryck på meteoriter som faller på jorden. Många hypoteser finns om att den förhöjda kosmiska strålningen i spiralarmarna skulle kunna påverka klimatet eller leda till massutdöende som vid perm-trias gränsen för 252 miljoner år sedan. Detta är hypoteser som vi vill testa. Vi hoppas också kunna relatera våra resultat till Gaiasondens kartering av miljarder stjärnor i vår galax.

Text: Johan Joelsson.
Foto: Joakim Schmitz.