I Storkriket finns 22 procent av Sveriges rödlistade arter. Här finns också en omfattande livsmedelsproduktion och Vombsjön, som förser en halv miljon människor med dricksvatten. Att området nu blivit biosfärområde är ett erkännande av dess unika natur- och kulturvärden samt dess potential att bli en förebild för hållbar samhällsutveckling.
– Det här öppnar möjligheter för en bredare miljövetenskaplig forskning, särskilt kring hur olika aktörer kan samverka för att skapa ett hållbart samhälle, säger Pål Axel Olsson, professor i växtekologi som representerat Lunds universitet genom CEC i Storkrikets referensgrupp, under arbetet med förstudie och ansökningsprocess.
Stark forskningsmiljö och lång tradition
Lunds universitet har en lång tradition av ekologisk forskning i området, särskilt på Revingefältet och i hela Vombsänkan. Här finns mycket hög biologisk mångfald och över femtio avhandlingar inom biologi har sin grund i forskning från området.
– Det känns stort att det nu blir ett biosfärområde. Jag har länge arbetat med det skånska landskapet, som både är rikt på naturvärden och intensivt använt. Arbetssättet i ett biosfärområde handlar just om hur människa och natur kan utvecklas tillsammans, säger Pål Axel Olsson.
Forskningens roll i biosfärområdet
I hela världen finns drygt 750 biosfärområden för att visa hur ekologiska resurser kan brukas utan att förbrukas, och för att utveckla och testa metoder för hållbar utveckling. Att Storkriket nu är biosfärområde innebär inga nya områdesskydd eller juridiska begränsningar, utan handlar om samverkan, kunskapsutbyte, innovation och utbildning.
– Forskning och utbildning är en central del i ett biosfärområde. Det krävs innovation och samarbete för att hitta lösningar på hållbarhetsutmaningar, och här har Lunds universitet en viktig roll, säger Anna-Karin Poussart, som är biosfärkoordinator och verksamhetsledare i Storkriket.
Ett viktigt samarbete har varit det Formas-finansierade projektet Policylabb Storkriket, där CEC lett arbetet med att utveckla och hitta samverkan kring naturbaserade lösningar för klimatanpassning. Projektet har fungerat som en mötesplats för forskare, kommuner, markägare, företag och ideella organisationer.
– Projektet har lagt en viktig grund för samarbeten i området och gett oss underlag till vår strategi. Vi hoppas på fler samarbeten med Lunds universitet, då vi ser att det krävs mer forskning och kunskap, säger Anna-Karin Poussart.
Hållbarhet i hela landskapet
En central del i arbetet med biosfärområden är att inkludera hela landskapet – såväl tätorter som jordbruksmark och skyddade naturområden. Först var projektområdet mindre och hade arbetsnamnet Vombsjösänkan. Området utökades och inkluderar nu flera tätorter bland annat Lund och Sjöbo.
– Idén om ett biosfärområde här har funnits länge, men tog fart på riktigt när Sjöbo kommun och Region Skåne finansierade en förstudie 2017. Det är särskilt glädjande att initiativet drivits av så många olika aktörer – föreningar, lokalbefolkning, kommuner och akademin, säger Anna-Karin Poussart.
Från noll till två arter av stork
Namnet Storkriket är en symbol för hur vi människor kan påverka naturen. Storken försvann från Skåne och Sverige på 1950-talet, bland annat till följd av att våtmarker dikades ur och blev jordbruksmark. Naturskyddsföreningen i Skåne startade Storkprojektet i slutet av 1980-talet för att återinföra storken. Efter år av uppfödning och ideellt arbete häckade det första vildfödda paret i Skåne år 2014. Men vad händer med Biosfärområdets namn om storken skulle försvinna igen?
– Jag har svårt att se att den skulle försvinna, den är en naturlig del av landskapet. Snarare verkar det som att vi kan få två arter av stork. Utöver den vita har det allt oftare setts svart stork i Skåne. Vem vet, kanske kommer den häcka här i framtiden. Men den är betydligt svårare att se, den är skygg och letar föda i våtmarker och bäckar i skogen, säger Pål Axel Olsson.
Framtidens utmaningar och forskningsfrågor
Många biologiska värden är knutna till det gamla jordbrukslandskapet med ängar och betesdjur, och dessa områden är fortsatt viktiga även om markanvändningen förändras, menar Pål Axel Olsson.
– De militära övningsfälten i området har stora naturvärden. Hästnäringen i området är också stor och där tror jag finns potential till samarbeten som kan ha stor betydelse för den biologiska mångfalden. En annan intressant aspekt är beredskapen, som bygger på att vi har lokal livsmedelsproduktion. Hur kan jordbruksföretag konkurrera på en marknad som är global och samtidigt producera mat lokalt? säger han.
Under kandidaturen har Storkriket finansierats av de tre kommunerna och Naturvårdsverket med cirka 1,7 miljoner kronor per år. När Storkriket nu blir ett Biosfärområde väntas finansieringen från kommunerna till biosfärkontoret, som koordinerar arbetet i biosfärområdet, att öka. Pengarna växlas upp med hjälp av externt finansierade projekt och hittills har biosfärkontoret mottagit cirka 10 miljoner kronor i extern finansiering.