Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Ny studie om rymddamm stärker teorin om att jorden bildades av småsten

Planeter och stenar i rymden. Illustration.
Jorden och Jupiter bildades i en skiva av gas och damm som kretsade kring den unga solen. Illustration: Nasa, Fuse, Lynette Cook.

Förra året lanserade forskare i Lund en banbrytande teori om att jorden bildades av småstenar som under miljontals år sögs ihop till en himlakropp. Denna förklaringsmodell stärks nu ytterligare genom en ny studie som visar att även kosmiskt damm spelade en avgörande roll för vår planets tillblivelse.

Den har kommit att kallas småstensteorin. Den radikala idén om att Tellus gick från att vara en bebisplanet av sten och is till att få sin nuvarande storlek och form tack vare millimeterstora småstenar som sögs ihop till en massiv himlakropp. Den kontroversiella teorin, som motsäger den gängse uppfattningen om att jorden bildades genom multipla kollisioner av gigantiska asteroider, lanserades av Lundaastronomen Anders Johansen förra året och fick snabbt gehör i astronomikretsar. Och i en ny studie som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Science Advances kan ett forskarlag från Sverige, Danmark och Kina avslöja ytterligare detaljer kring jordens dramatiska tillblivelse för 4 550 miljoner år sedan.

– Genom avancerade datorsimuleringar kan vi slå fast att jorden bildats av en kombination av småsten och damm från supernovaexplosioner i yttre solsystemet, samt damm från inre solsystemet som innehöll mycket mindre stoft från supernovor, säger Anders Johansen, astronomiprofessor vid Lunds universitet.

Man står framför byggnad. Foto.
Småstensteorins upphovsman Anders Johansen, astronomiprofessor vid Lunds universitet, är en av forskarna bakom den nya studien. Foto: Johan Joelsson.

Det har tidigare varit känt att meteoriter från yttre delen av solsystemet, så kallade kolhaltiga kondriter, innehåller mer damm från supernovor, exploderande stjärnor, än meteoriter från inre delen av solsystemet. Detta har traditionellt förklarats med att planeten Jupiter bryskt stoppade supernovarika dammpartiklar från att leta sig in i de centrala delarna av solsystemet. Men den nya studien tyder på att Jupiters roll som planetär dammsugare är överdriven.

– Vår studie visar att Jupiter inte spelade så stor roll för solsystemets bildning som man tidigare trott. Trots sin storlek kan inte bjässeplaneten ha blockerat alla dammpartiklar från yttre solsystemet. En ansenlig mängd har tagit sig vidare och bidragit till jordens bildande, säger Michiel Lambrechts, astronomiforskare vid Lunds universitet.

Landskap med rykande kratrar och vattenmassor. Illustration.
Konstnärlig illustration av den tidiga jorden som enligt forskarna bildades av småsten och damm. Illustration: Don Dixon (bilden används med tillstånd).

De migrerande dammpartiklar från yttre solsystemet som ändå blockerades av Jupiter kan förklara varför jorden inte växte sig större. Utan Jupiters hjälp hade jorden med största sannolikhet utvecklats till en så kallad superjord med betydligt större massa och en livsfientlig atmosfär av väte och helium. Forskarna kommer nu att arbeta vidare med småstensteorin för att förstå fler aspekter av hur det gick till när vår jord bildades.

– Genom att lära oss mer om de här komplexa processerna får vi en ökad förståelse för hur det går till när beboeliga planeter bildas även kring andra stjärnor i universum, platser som potentiellt kan bära på liv, säger Anders Johansen.

Förutom Lunds universitet har Zhejiang University och University of Copenhagen deltagit i arbetet.

Studien publiceras i den vetenskapliga tidskriften Science Advances.

Läs studien ”Natural separation of two primordial planetary reservoirs in an expanding solar protoplanetary disk” (science.org)

Text: Johan Joelsson.