Du har precis hållit din docentföreläsning “What a Martian traveler needs to know about radiation” – hur gick det, och hur känns det nu?
– Jag tycker det gick bra! Det var roligt att få presentera mitt arbete och forskning i ett nytt sammanhang.
I din föreläsning lyfter du riskerna med bemannade resor till Mars, där strålning utgör en av de största utmaningarna. Kan du berätta mer om detta – vad är det som gör strålningen så problematisk?
– Strålningsmiljön i rymden är mycket olik den vi normalt utsätts för på jorden. Under resan till Mars kommer astronauterna kontinuerligt att utsättas för strålning med ursprung i olika högenergiprocesser i kosmos. Denna strålning har så pass hög energi att den i stort sett är omöjlig att skärma mot. Den innehåller också en liten andel tunga joner, som visserligen är få till antalet men har en mycket hög biologisk effekt. Kombinationen av den höga biologiska effekten och svårigheterna att skärma gör att stråldosen som astronauterna erhåller blir väsentlig, med ökad cancerrisk senare i livet som följd.
Är det här också det som din forskning främst handlar om?
– Nej, min forskning handlar om medicinsk användning av joniserande strålning. Jag arbetar med att utveckla metoder för att beräkna absorberade doser till organ och tumörer vid strålbehandling med radioaktiva läkemedel. Min forskning berör således en situation där bestrålningen, åtminstone delvis, är önskvärd och inte enbart en hälsofara.
Tror du att vi någon gång kommer att kunna genomföra bemannade resor till Mars?
– Tekniskt kommer vi absolut att kunna göra det. Frågan är snarare om vi bedömer värdet av bemannade resor vara så pass stort att det motiverar kostnaden att genomföra dem. Där är jag inte lika övertygad.
Och till sist – skulle du själv vilja fara till Mars? 🚀
– Hade du frågat mig när jag var yngre hade jag svarat ja. Numera uppskattar jag dock tryggheten under atmosfären alltför mycket för att vilja lämna jorden.