Genuin naturvetare vill röra sig ute i verksamheten
En kemilåda under julgranen väckte intresset för naturvetenskap. Att bli nominerad till dekan var inget som geokemiprofessor Per Persson aktivt siktade på. Men han kan samtidigt inte tänka sig ett mer spännande uppdrag när det nu är dags att skriva yrkeslivets sista kapitel.
Per Persson är på gott humör när vi sammanstrålar i fakultetskansliets foajé på Sölvegatan. Den förrädiska marssolen lyser upp korridorerna när vi traskar runt för att hitta ett ledigt rum för intervjun. Alla sammanträdesrum förutom Universum, med plats för 25 deltagare, är bokade. Vi slår oss ned vid det gigantiska bordets kortända. Kansliet är en hemtam miljö för Per Persson som spenderat åtskilliga mötestimmar här i rollen som föreståndare för Centrum för miljö- och klimatvetenskap (CEC). Och snart kan det bli hans nya arbetsplats. Men när den Limhamnsbördige professorn i molekylär geokemi fick frågan om han ville kandidera till uppdraget som dekan för naturvetenskapliga fakulteten var hans spontana svar: ”kanske”.
– Det är ju inte så att jag gått runt och tänkt ’jag vill bli dekan’. Men det är så klart jättesmickrande. En bidragande orsak till att jag tackade ja är att personer jag litar mycket på har gett sitt stöd genom att nominera mig, säger Per Persson.
Kärleken till naturvetenskap väcktes tidigt. Förutom kemilådorna under julgranen – sju stycken i olika svårighetsgrad blev det totalt – spelade en amatörmineralog till högstadielärare en viktig roll. Men även Pryo-perioden som Per Persson spenderade på geologiska institutionen och kemiska institutionen. Att läsa vidare var ingen självklarhet. Per Persson är uppvuxen i ett icke-akademiskt hem med en far som sålde lastbilar och en mor som först senare i livet läste in en civilekonomexamen, men där betydelsen av utbildning och lärande alltid framhölls.
– Men jag hade ett starkt och grundmurat intresse för naturvetenskap. Efter lumpen hoppade jag på en fyraårig utbildning i kemi. 1986 inledde jag mina doktorandstudier. Sven Lidin, fakultetens nuvarande dekan, tillhörde en äldre generation av kemidoktorander. Han var en förebild redan då, säger Per Persson och ler.
Efter disputationen bar det av till Stanford University där Per Persson fått en postdoktoral tjänst. Tiden i Kalifornien gav inte bara vänner för livet utan även en stark kärlek till platsen. 1992 kom han tillbaka till Sverige och 1994 styrde han kosan mot Umeå där han fått en forskarassistenttjänst. Det blev händelserika år. Per Perssons befordrades till professor, biträdande prefekt och senare även prodekan. Det var också i björkarnas stad han träffade sin fru Marie. 2010 fick Per Persson en gästprofessur vid Stanford där han arbetade med teknik knuten till synkrotronljusanläggningen SSRL – The Stanford Synchrotron Radiation Lightsource. Men det dröjde inte länge förrän det var dags att packa väskorna igen. 2012 tillträdde Per Persson en tjänst som gästprofessor i Lund finansierad av det strategiska forskningsområdet BECC – Biodiversity and Ecosystem services in a Changing Climate. Året därpå fick han en professur vid biologiska institutionen och Centrum för miljö- och klimatvetenskap och 2020 blev han föreståndare. Parallellt har han arbetat för Vetenskapsrådet sedan 2001, och är för närvarande vice styrelseordförande.
Jag tror och hoppas att jag som dekan, om jag blir vald, kan få nytta av mina forskningspolitiska och internationella erfarenheter och att de kan bidra till utvecklingen av fakulteten. Men det är så klart ett jättestort uppdrag som jag är mycket ödmjuk inför. Utmaningarna är stora och uppenbara, säger Per Persson.
Han nämner fakultetens etablering i Science Village och den planerade sammanslagningen av geologiska institutionen, institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap och Centrum för miljö- och klimatvetenskap. Men också den planerade centrumbildningen inom beräkningsvetenskap och situationen på det som fram till årsskiftet hette institutionen för astronomi och teoretisk fysik.
– Här behöver jag en djupare inblick för att få hela bilden. Men jag tror alltid att fötterna är det bästa arbetsredskapet. När jag var prodekan i Umeå spenderade jag mycket tid ute i verksamheten för att lösa problem när det lurade skärmytslingar i vassen, säger Per Persson.
Om Per Persson väljs till dekan kommer han att lägga mycket kraft på att förbättra förutsättningarna för forskare och lärare. Idag har kringverksamheten ”letat sig alldeles för långt ut i kapillärerna” och det är viktigt att forskare och lärare får förutsättningar att fokusera på sina kärnuppgifter.
– Kåren har vuxit i numerär men konsekvensen har blivit att vi späder ut resurserna på fler huvuden. Vi ska ha en rigoröst lagd ribba i samband med rekryteringar, men dem vi anställer måste vi kunna ta ansvar för under lång tid och ge goda villkor, säger han.
När Per Persson inte arbetar umgås han med sin familj som förutom Marie består av barnen Emma och Nils. Mycket tid läggs på sommarhuset i Kivik. På fritiden lyssnar han gärna på musik. Dylan, Puccini, Thåström och Eagles står högt i kurs. Dessutom lagar han gärna mat och umgås med vänner.
– Vi är ett kompisgäng som brukar ses i Falsterbo och spela golf tre gånger om året. Ibland kan det vara lite schismer mellan golfare och ornitologer som vi har många av på CEC. Så jag håller lite låg profil, säger Per Persson och ler.
Text och foto: Johan Joelsson.