Det gångna året har i stor utsträckning präglats av händelser i vår omvärld. Vid den här tiden i fjor presenterade regeringen Forsknings- och innovationspropositionen ”Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta”. De satsningarna som aviserades där satte igång ett intensivt arbete vid universitetet och det är många medarbetare som fått lägga annat åt sidan för att hantera detta. Nu börjar arbetet bära frukt – vi ser redan beviljade ansökningar och väntar med spänning på resultaten av de ansökningar som nu är under bedömning.
Samtidigt som vi gläds åt de resursförstärkningar som propositionen innebär, väcker de många riktade satsningarna viktiga frågor om forskningens frihet vid universiteten. Vi behöver säkerställa att även forskning inom områden som inte för tillfället är forskningspolitiskt prioriterade, men som är avgörande för naturvetenskapens utveckling, kan bedrivas med hög kvalitet. Det är bland annat därför vi har sett över hur nya lärartjänster prioriteras samt hur basanslagen till forskning fördelas mellan institutionerna. Det långsiktiga målet är att lärare vid fakulteten ska ha likvärdiga grundläggande förutsättningar att utveckla sin forskningsverksamhet oavsett ämnesområde.
Likaså är organisatoriska förändringar inte mål i sig utan medel för att skapa bättre förutsättningar för forskning, utbildning och samverkan. Vid årsskiftet tar vi formellt steget in i en ny organisationsstruktur när Miljö- och geovetenskapliga institutionen blir en av fakultetens sex institutioner. Det markerar slutet på ett omfattande förarbete. Ett stort tack till alla som bidragit till detta arbete – inte minst den tillträdande institutionsledningen som tagit sig an uppgiften med stort engagemang. Förändringen lägger grunden för en fortsatt stark utveckling av det miljö- och geovetenskapliga området vid fakulteten.
En av årets höjdpunkter för mig som dekan är att få vara med vid Examenshögtiden i början av juni. Mötet med glada, stolta, och ibland lite nervösa studenter som kliver upp på scenen för att ta emot sina examensbevis är något alldeles speciellt. Från årets högtid minns jag särskilt mamman som rest från Italien och med glädjetårar i ögonen uttryckte sin tacksamhet över att hennes dotter fått möjligheten att nå sina drömmars mål: en masterexamen. Jag minns också pappan som tackar alla lärare och studievägledare som hjälpt hans dotter att växa som människa och student – trots studiesvårigheter under gymnasietiden – och nu satsar vidare mot en doktorsexamen. Det är i sådana stunder det känns att det vi gör är viktigt, på riktigt. Den känslan tar jag med mig in i det nya året.
En härlig ledighet önskar
Per, Karin och Lotta