Det finns två personer som tillsammans har träffat i princip all personal på institutionen för naturgeografi i över 100 års tid: Jonas Åkerman och Karl-Erik Bergsten. Det är på deras erfarenheter, minnen och detektivarbete som den nya boken om institutionens historia är baserad: A Historic Description of the Department of Geography at Lund University - With special focus on Physical Geography.
Jonas Åkerman kom till institutionen som student 1967 och undervisar här än idag. För två veckor sedan genomförde han enligt honom själv sin sista exkursion med studenter.
– Nu får det vara nog – det går inte längre att en gammal gubbe som vinglar omkring. Förr eller senare ramlar jag och förstör en hel exkursion. Det funkar ju inte att ha en lärare som sitter kvar i bussen när de andra går på promenad, säger Jonas Åkerman, som nu är 79 år.
Från 20 till 600 sidor
Karl-Erik Bergsten kom till institutionen 1923, och var professor här 1956–1976. Han lämnade efter sig ett 20 sidor långt häfte fyllt av anteckningar och minnen från kollegor han arbetat med under åren.
– De texterna är grunden för boken. Före detta prefekten Jonathan Seaquist gav mig i uppgift att översätta dem till engelska och bygga ut dem. Det växte från 20 till 600 sidor. Jag har jobbat mer eller mindre heltid med det här sedan 2018, säger Jonas Åkerman.
Från Universitetshuset till Geocentrum
Boken börjar i slutet av 1800-talet, då ämnet geografi kallades geografisk historia och var del av Historiska institutionen. År 1884 blev Hans Hugold von Schwerin den första docenten i geografi och började undervisa i ett rum i Universitetshuset. Därifrån får vi följa institutionens utveckling och dess personal – via AF-borgen, vidare till Sölvegatan 13 (numera SOL) och slutligen till Geocentrum 1 och 2, där institutionen ligger i dag.
– Jag tycker historien i sig har ett egenvärde att bevara. Men också för att sätta saker i ett sammanhang. Dagens forskare är så otroligt specialiserad och smal i sin ämnesinriktning och saknar ibland den bredd som ämnet vilar på. Att visa hur vår förståelse av landskapet har byggts upp – hur det fungerar och hänger ihop – är viktigt för att förstå hur vi har hamnat där vi är, säger Jonas Åkerman.
Förbannade, fula Småland
Boken är ett rikt historiskt dokument fyllt med bilder på personal, exkursioner, gamla kartor och byggnader, samt utdrag ur avhandlingar och tidningsartiklar. Den rymmer många detaljer för de verkligt historieintresserade – men också lättsammare inslag för den som vill bläddra. Ett exempel är berättelsen om professor Schwerins legendariska tentamensfrågor:
Fråga 1: Varför byggdes Västkustbanan mellan Malmö och Göteborg?
Rätt svar: Tja, om man ska resa från Lund till Stockholm kan man åka via Göteborg – då
slipper man åka genom det förbannade, fula Småland.
Fråga 2: Varför kan man inte ligga i en hängmatta i Argentina?
Rätt svar: Det är för långt mellan träden på Pampas.
Människorna bakom historien
Boken handlar till stor del om människorna som format institutionen, inklusive konflikter och livsöden som följt med under resans gång. Under andra världskriget uppstod till exempel starka motsättningar. En av professorerna var öppet anhängare av Nazi-Tyskland och redaktör för en nazistisk tidskrift, medan en gästforskare var aktiv i den norska motståndsrörelsen.
– Man kan förstå att det uppstod stora konflikter mellan dem, och på institutionen i stort. Mina efterforskningar visar att professorn senare tog sitt liv hemma hos sina svärföräldrar – på julafton, berättar Åkerman.
Tufft för kvinnor
I boken blir det tydligt att förutsättningarna för forskare var betydligt annorlunda i början av 1900-talet. Det kunde vara betydligt tuffare, men på vissa sätt också bättre.
– Om du fick ett bra betyg på din avhandling fick du direkt tjänst som forskare i princip livet ut. Om du fick dåligt betyg var det tufft, och mycket svårt att få fortsätta inom akademin. Kvinnor hade ett helvete och jättesvårt att slå sig fram även om de hade bra betyg. De fibblades bort i systemet ända fram till 70-talet. Då började några skarpa kvinnliga doktorer säga ifrån och ta striden, berättar Åkerman.
Bland dessa pionjärer nämns Karna Lidmar-Bergström, senare professor i Stockholm, som tillsammans med andra kvinnliga forskare drev på förändringar mot de gamla strukturerna.
För studenter i början av 1900-talet fanns också stora utmaningar som kan verka främmande idag.
– Det var en tuff hierarki och studenterna var helt i händerna på professor och lärare. Det fanns väldigt lite litteratur och det mesta var på tyska. Att äga egna böcker var bara att glömma, du fick låna på UB efter lärarens rekommendation.
på 1950-talet delades institutionen för geografi och blev två: naturgeografi och samhällsgeografi. Boken sträcker sig till år 2000, men historien fortsätter utspela sig än idag: vid årsskiftet blir vad som idag heter Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap del av den nya Miljö- och geovetenskapliga institutionen.
Ett liv i geografin
Jonas Åkerman har varit en central del av institutionen sedan 1967. Efter bara en termin som student anställdes han som amanuens, och har sedan dess haft roller som lektor, docent och studierektor. Han har arbetat i flera länder, bland annat inom Sida-projekt i Indien och som chefsrådgivare vid jordbruksministeriet i Zambia. Efter en stroke år 2000 fortsatte han undervisa, med särskilt fokus på fältarbete och exkursioner – den sista till Svalbard 2023.
– Det jag bär närmast hjärtat är kontakten med studenterna och att få förmedla sambanden mellan geologi, vegetation, ekosystem och mänsklig aktivitet. Våra studenter ska kunna läsa landskapet och förstå hur allt hänger ihop. Förhoppningen är att våra studenter ska bidra till att beslutsfattare får ett bättre kunskapsunderlag. Det är ju de som avgör våra framtida öden – då måste besluten tas medvetet och på rätt grund, säger Jonas Åkerman.
Boken A Historic Description of the Department of Geography at Lund University finns att läsa och låna på Geobiblioteket och i lunchrummet på Geocentrum. Den som är intresserad av en egen kopia kan kontakta Jonas Åkerman eller Petter Pilesjö.