Javascript är avstängt eller blockerat i din webbläsare. Detta kan leda till att vissa delar av vår webbplats inte fungerar som de ska. Sätt på javascript för optimal funktionalitet och utseende.

Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Dekanbrev, 8 mars 2021

Hej,

Ibland är relationer ett stort problem.

I samband med första ledningsrådet i mars deltog prefekterna och dekanerna i en workshop om kränkande särbehandling. Det är en kurs vi beslutade om redan hösten 2019, men på grund av allt annat som funnits på agendan blev den av först nu. Att hantera kränkande särbehandling är svårt och kräver framför allt god kommunikation. Det säger sig själv att problemen inte blir mindre av att vi befinner oss i en pandemi; Covid-19 har inte skapat dessa problem, men gjort dem svårare att hantera. För att läka såriga relationer behövs mera kontakt, inte mindre.

Det var en bra workshop och jag tror vi alla tog med oss mycket nyttigt därifrån. Kanske viktigast av allt en förståelse för de formella processer som går igång när rapporter om kränkningar kommer in. Detta är med nödvändighet långslitet. Vi ska inte förvänta oss några snabba resultat och syftet med processen är att läka, inte att döma. Arbetsgivarens ansvar är att skapa förutsättningar för en god arbetsmiljö och arbetet handlar om hur detta kan åstadkommas.

Jag är övertygad om att vi behöver mera träning i detta. Mera kunskap om vad vi kan och inte kan göra och mera insikt i hur dessa problem växer i tystnad och bara kan bearbetas och lösas i ett öppet samtal. Detta är svårt och vi är många som står lite handfallna inför utmaningen. Här finns ett stort utrymme till förbättring på alla nivåer i vår organisation, och vi behöver börja längst upp.

Ibland är relationer en fantastisk resurs.

När vi nu går in i pandemins andra år står det klart att vad som utgör bristvaror förändras med tiden. Under förvåren 2020 var det svårt att hitta pasta, jäst och toalettpapper. Sedan blev det brist på vårdplatser och vi har, trots fantastiska insatser inom forskning och utveckling, svårt att få fram vaccin i önskad takt. Men den största bristvaran av alla har blivit entusiasm. I det arbetsliv som var normalt till och med 2019 hade vi en ständig tillgång till andra människor och ur flödet av intryck kunde vi hämta kraft, glädje och entusiasm. Det handlade mycket om det oplanerade, det oförutsedda, det slumpmässiga. En diskussion vid fika eller ett möte i korridorerna kunde lyfta en dag till en helt ny nivå och göra oss till gladare, starkare och öppnare människor. Allt det vi vill att vår arbetsplats ska stå för.

Jag har ibland svårt att uppamma den energi och den entusiasm som behövs för att driva arbetet framåt nu, men som väl är har jag människor omkring mig som har den energin. Jag blir ständigt imponerad av dem som lyckas förmedla den där vitala energin, entusiasmen som smittar och tar sig ända in i en skeptikers själ. Det kan vara på en virtuell konferens, ett möte med medarbetare eller under en promenad i parken det händer. Det där magiska mötet som förmedlar entusiasm. Jag är oändligen tacksam för den energi andra ger till mig dagligen och som hjälper mig att stå ut och hålla ut. Till alla er som orkar med det där lilla extra initiativet; ett vänligt ord, ett trevligt förslag, ett gott skratt, ett leende – Tack! Er omtanke om alla oss andra betyder mera än ni kan tro. Fortsätt att dela med er av er entusiasm. Ni räddar liv.

Sven Lidin, dekan