Javascript är avstängt eller blockerat i din webbläsare. Detta kan leda till att vissa delar av vår webbplats inte fungerar som de ska. Sätt på javascript för optimal funktionalitet och utseende.

Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Dekanbrev, 7 september 2020

Reflektioner från en konferens-junkie:

Hej,

Jag började doktorera vid avdelningen för oorganisk kemi 2 vid kemiska institutionen här i Lund år 1986. Sedan dess har jag åkt på konferens varje sommar, ofta flera, ibland på tok för många. Värdet av att upprätthålla en tät kontakt med gamla vänner och forskningspartners, i kombination med möte med nya människor med nya idéer och impulser är stort – tveklöst. Särskilt värdefullt har det varit för mig med exponeringen mot verksamheter som ligger en bit bort från mitt eget fält, där jag ställts inför oväntade angreppssätt. Visst har jag utökat mitt forskningsregister och visst har alla dessa möten fått mig att växa, men har jag använt min tid på bästa sätt? Hade det kanske varit mera produktivt att lägga tid på återhämtning?

Ingen aning, men det vore naivt att tro att dessa 35 år av sommarfläng har varit en optimal strategi.

Den förlupna sommaren har varit annorlunda. Visst ägnade jag mig åt en del möten via telefon och dator, men jag har inte varit i Stockholm sedan december och inte utanför landets gränser sedan november. Det har ändå fungerat ganska väl, och jag har inte haft en så lång sammanhängande sommarledighet sedan jag började på gymnasiet.

Konferens- och möteskarusellen har stannat och när den börjar snurra igen hoppas jag att vi tar lärdom av den gångna tiden. Vi kan bespara både miljön och oss själva en del belastning om vi reser lite mindre. Därmed inte sagt att vi kan avstå helt från fysiska möten; min erfarenhet är att en del fungerar bra medan annat går kryckigt i digital form.

Precis detsamma kan sägas om undervisning och forskning på hemmaplan. Visst finns det kursmoment som fungerar utmärkt på Zoom, men inte alla och inte hela tiden. Visst kan vi kommunicera med medarbetare utan att träffas jämt, men vi är fortfarande individer med stora sociala behov. Förtroende och tillhörighet byggs så mycket snabbare och starkare i det verkliga livet än över nätet. Möten på nätet kan vara fantastiska för att utväxla information eller för att ta beslut, men jag lämnar alltid digitala möten lite tröttare än jag gick in i dem. Ett fysiskt möte däremot ger mig ofta kraft och glädje.

Den fysiska distanseringen har blivit en ny normalitet och när vi nu så sakteliga påbörjat resan tillbaka är det viktigt att vi tar med oss lärdomarna. Vilka är de viktigaste funktionerna i de fysiska mötena och hur prioriterar vi dem nu och i framtiden?

För ett par veckor sedan var jag med och hälsade våra nyanlända internationella studenter välkomna till Sverige, till Lund och till Lunds universitet. I mötet med gruppen upplevde jag åter den där gamla glädjen jag brukat känna över att stå inför en ny studentkull. Mötet – det där magiska mötet – är för mig inte ett digitalt fenomen, det kräver närvaro. Jag ser mycket framemot en öppnare undervisnings- och mötesmiljö, men till dess kör vi vidare med Teams och Zoom!

Sven Lidin, dekan