Hej,
Vid en stor arbetsplats som den naturvetenskapliga fakulteten är det inte ovanligt att det uppstår mindre konflikter mellan medarbetare. Det är väldigt viktigt att vi har ett effektivt och professionellt sätt att hantera detta. Oftast går det bra och vi kan lösa våra meningsskiljaktigheter.
Men ibland lyckas vi inte. Då kan problemen växa till stora konflikter som kan omfatta stora personalgrupper. I sådana fall är vägen tillbaka lång och mödosam. De inblandade saknar förtroende för varandra och för ledningen, och det krävs hjälp utifrån för att lösa upp knutarna.
Under mer än ett år har vi haft en sådan stor konflikt vid fakulteten och alla inblandade har mått mycket dåligt. Det övergripande ansvaret för fakultetens arbetsmiljö ligger på dekanen. Jag kan bara konstatera att jag hittills inte har lyckats med att komma till rätta med problemen. Nu har jag sedan en tid tillbaka fått hjälp med att hantera situationen och vi arbetar mycket intensivt för att med professionell hjälp komma på rätt köl.
Hur kunde det gå så här fel?
Det är en viktig fråga att ställa och besvara. Inte för att peka ut skyldiga – så fungerar inte svenskt arbetsmiljöarbete – utan för att förstå och med tiden lösa den uppkomna situationen. Det är dessutom viktigt för att vi ska kunna arbeta preventivt på ett bättre sätt. Varje konflikt är unik och som akademiska ledare ställs vi inför dem relativt sällan. Ofta kan vi lösa upp mindre konflikter på ett tidigt stadium. Det kan kanske rentav invagga oss i en känsla att veta hur man gör. Vi är ju vana vid att vara högkompetenta inom ett verksamhetsfält, så varför inte inom ett annat? Men när det går fel på riktigt måste vi be om hjälp. Professionell hjälp. Om man väntar för länge med det eskalerar problemen bortom kontroll, och vägen tillbaka blir mycket lång. Jag väntade för länge och nu står vi där vi står. Vägen tillbaka är lång, men jag tror och hoppas att vi nu rör oss i rätt riktning.
Hur arbetar vi då framåt och vad ska ni förvänta er av fakulteten?
Konflikter och kränkande särbehandling är dåliga för arbetsmiljön. Konfliktlösning och hantering av kränkande särbehandling handlar om ledarskap. Vi kommer i framtiden att agera snabbare och ta in hjälp på ett tidigare stadium när det behövs. Vi hade före pandemin inlett ett arbete med att stärka kompetensen på institutionsnivå och vi kommer att fortsätta med detta. Chefer, med prefekter i spetsen, måste tidigt få verktyg och stöd för att kunna gå till botten med saker som påverkar den psykosociala arbetsmiljön. Den fysiska arbetsmiljön är naturligtvis lika viktig, men jag vågar nog säga att den inte är lika komplicerad.
Konfliktlösning är också ett lagarbete. Vi ska bli bättre på att hålla medarbetare och studenter informerade om principerna och möjligheterna för arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljön är allas ansvar – vi är ju varandras arbetsmiljö! Det är lätt att förstå när allt är bra, men svårt att acceptera när man på goda grunder känner sig ha blivit illa behandlad. Den enskildes upplevelse kommer alltid tas på allvar, och det ska kännas tryggt att berätta om kränkningar.
Det finns inga snabba lösningar på den här typen av problem. Man kan inte förvänta sig att de försvinner genom en enda åtgärd, utan bara genom ett långvarigt systematiskt arbete. Vår fakultet är inte ensam i detta och vi arbetar nu tillsammans på LU-nivå för att skapa system för bättre och kraftfullare handlingsplaner för en god arbetsmiljö. För med facit i hand så vill jag inget hellre än att vi ska bli mycket bättre – bäst! – på detta!
Jag vill nu önska er alla en skön sommar, och än en gång tacka för alla anpassningar ni har gjort under det dryga pandemiåret. Nu lättar det!
Sven Lidin, dekan