Snöflingorna yrde genom Lund och januarikylan letade sig ända ner i Fysicums källare där kärnfysikdoktoranden Bengt Forkman drog på sig den vita labbrocken. Året var 1954 och det skulle dröja innan skyddsutrustning blev standard. Han gick till elverket och vred om ett reglage varpå institutionens nya elektronaccelerator startade med ett surrande ljud.
Kärnfysik var i ropet. Efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki studerades ämnet ingående vid en rad lärosäten runt om i världen, så även vid Lunds universitet. Efter en donation från en redarfamilj i Helsingborg kunde en utrangerad accelerator från Kungliga Tekniska Högskolan köpas in.
Nedkylning en gång i kvarten
Bengt Forkman var den förste kärnfysikern i Lund som skulle få använda maskinen i sin forskning. Den unge doktoranden kastade en blick mot kontrollrummet där hans assistent stod redo med termosen med flytande kväve för att var femtonde minut kunna springa in och kyla ner acceleratorn. Därefter påbörjade Bengt Forkman sitt experiment som gick ut på att bestråla syrgas med röntgenstrålning.
– Under 50-talet använde jag och mina kollegor acceleratorn till epokgörande forskning inom både kärnfysik och medicinsk strålningsfysik. Men i mitten av 60-talet hade apparaten blivit omodern och ersattes av acceleratorn LUSY, säger Bengt Forkman, idag professor emeritus i kärnfysik.
I samband med LUSY:s intåg på arenan påbörjade ursprungsacceleratorn sin resa mot vetenskapshistoriens malpåse. Skrotning övervägdes, men i sista stund räddades maskinen av Malmö Museer som 1968 införlivade den i sina samlingar. Medan museibesökare kunde betrakta den obsoleta klenoden UrMAX fortsatte Bengt Forkman sin kärnfysikforskning och blev senare en av initiativtagarna till MAX-lab, där han även var föreståndare under en tioårsperiod. Resten är elektronacceleratorhistoria. UrMAX:s arvtagare MAX IV – världens ljusstarkaste synkrotronanläggning – breder idag ut sig på Brunnshög.
Vill bevara gammal utrustning
Våren 2018 bildade Bengt Forkman en bevarandegrupp. Syftet var att lyfta fram utrustning som använts i banbrytande forskning inom naturvetenskap och teknik vid Lunds universitet. Tack vare en donation från Thora Olssons stiftelse kunde Forkmans grupp väcka UrMAX ur sin slummer i Malmö Museers magasin där den stått sedan 2007.
En råkall novembermorgon träffar Lunds universitets magasin den lätt stressade utställningsproducenten Lotta Elmros bland bronsskulpturer och veteranmotorcyklar i den antikvariska depån. Det är hon som ska se till att den 1 265 kilo tunga acceleratorn kommer fram helskinnad till Lund.
– Här är presenningen som vi ska täcka över acceleratorn med. Det hade varit så trist om det kom fågelskit på den under transporten, säger hon och ler.
Några minuter senare hissas den kompakta pjäsen upp med hjälp av en röd gaffeltruck och placeras på den väntande lastbilens flak. Efter att acceleratorn surrats fast ordentligt kan Lotta Elmros andas ut.
– Den här utställningen säger så mycket om den tekniska utvecklingen, men också om tidsandan på 60-talet. Allt präglades då av att man skulle kasta ut det gamla till förmån för det nya. Det var på vippen att UrMAX hamnade i skräpkammaren, säger hon.
Drömmer om museum för vetenskaplig utrustning
Fem dagar senare smattrar kamerablixtarna på Lunds Tekniska Högskola. Studiecentrums foajé är fylld av besökare som har kommit för att beundra UrMAX. Bertil R Persson, professor emeritus i medicinsk strålningsfysik och sammankallande i bevarandegruppen, står länge och betraktar den primitiva acceleratorn.
– Jag drömmer om ett museum med vetenskapshistoriskt värdefull utrustning, gärna i anslutning till ett kommande science center. Det hade varit fantastiskt att ge dagens forskare en djupare förståelse för hur allt startade en gång i tiden, säger Bertil R Persson.
Vid hans sida står Bengt Forkman. Den 89-årige kärnfysikerns blick rör sig långsamt över acceleratorns karga kopparskal.
– Om den här lilla apparaten, som jag burit med mig i hjärtat genom hela livet, inte hade kommit till Lund så hade vi inte haft MAX IV idag. Det brukar jag tänka på när jag åker förbi Brunnshög och ser den gigantiska forskningsanläggningen, säger han.
Text: Johan Joelsson