Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Ödlor – en nyckel till evolutionära gåtor

En kvinna håller upp en liten ödla. Foto.
Nathalie Feiner visar upp en prickig och färgsprakande murödla. Foto: Johan Joelsson

Med hjälp av tandtrådsriggade metspön och den nobelprisade gensaxtekniken Crispr-Cas9 vill ­Nathalie Feiner avslöja några av ­evolutionens innersta gåtor. Grunden till allt: en innerlig kärlek till ödlor.

På en tunn gren i terrariet på Nathalie Feiners skrivbord på biologiska institutionen ligger en gråmelerad anolisödla och blickar ut över de tomma kaffekopparna, böckerna och högarna med vetenskapliga tidskrifter. Hemma har den Bayernbördiga biologen två geckoödlor. Så ett husdjur på jobbet kanske inte är så konstigt. Åtminstone inte för en forskare som vigt sin karriär åt de fyrbenta kräldjuren.

– Många får aldrig chansen att komma nära ödlor. Gör man väl det är det omöjligt att inte älska dem. För en evolutionsbiolog är de dessutom perfekta eftersom de inte är så utforskade, säger hon.

Ödlorna har följt med Nathalie Feiner ända sedan hon påbörjade sin akademiska resa på universitetet i sydtyska Konstanz. ­Efter att ha doktorerat flyttade hon 2013 till Oxford för att fortsätta sitt evolutionsbiologiska arbete. Där träffade hon sin sambo Tobias Uller, idag professor i evolutionsbiologi vid Lunds universitet, och påbörjade ett forskningsprojekt om murödlor.

– Man kan säga att ödlorna förde oss samman. Första gången vi träffades lämnade jag över en av mina kameleonter som han hade lovat att passa, säger Nathalie Feiner och ler.

Evolutionära hemligheter

Sedan 2015 är hon stationerad i Lund där hon mestadels forskar på anolisödlor och murödlor. Den sistnämnda ödlefamiljen och dess evolutionära hemligheter ska Nathalie Feiner gå till botten med. Nyligen tilldelades hon nämligen ett femårigt bidrag på 15 miljoner kronor från Europeiska forskningsrådet samt ett prestigefyllt etablerings­bidrag från Vetenskapsrådet för att fördjupa sig i murödlornas gäckande genetik. Under fem år ska hon bygga upp en forskargrupp som undersöker den parallella evolutionen hos sex olika murödlearter i Medelhavsområdet.

Anledningen till att just murödlorna är intressanta är att de kan variera oerhört mycket i utseende inom samma art. Medan vissa är bruna och oansenliga kan andra vara färgsprakande och prickiga. Detta särdrag – som visar att evolutionen upprepar sig gång på gång genom årmiljonerna – ska Nathalie Feiner nu fördjupa sig i. Genom att studera en specifik celltyp, neural crest, som bildas i det tidiga embryot ska Nathalie Feiner bland annat använda sig av gensaxtekniken Crispr-Cas9 för att lösa gåtan kring den parallella evolutionen hos de olika arterna.

– På lång sikt hoppas jag att min forskning kan avslöja hur utvecklingsbiologin sätter spelreglerna som avgör vad evolutionen kan åstadkomma, säger hon.

Nathalie Feiner och hennes forskargrupp kommer att resa till sex platser i Medelhavsområdet och samla murödlor som ska studeras. Totalt ska 600 exemplar fångas in varpå en halv centimeter av den yttersta svansspetsen avlägsnas och förs med tillbaka till Sverige. Denna del – som växer ut igen på ödlan – är tillräcklig för att sekvensera hela genomet hos varje ödla. Dess­utom ska Nathalie Feiner och hennes forskargrupp fånga in ett 60-tal ödlor som ska tas med till biologiska institutionen i Lund där avelsgrupper ska etableras och studeras under lång tid.

Fångar ödlor med metspön

Men hur går fångstarbetet till rent praktiskt? Fällor? Burar? Metrevar med feta daggmaskar? Min sistnämnda gissning visar sig ligga ganska nära verkligheten. Forskarna använder långa metspön, men istället för fiskelina knyter de fast tandtråd som de gör ett litet lasso av längst ut. Sedan är det bara träning som gäller för att få ”napp”. De extremt snabba djuren tycker om steniga och varma miljöer, vilket ofta gör kyrkogårdar till bra fångstplatser.

– Jag minns en gång när jag smög omkring på en kyrkogård i en toscansk bergsby med mitt metspö och försökte vara lite diskret för att inte provocera personer som var där och sörjde sina anhöriga. Men ödle­fångst brukar annars vara ett bra socialt kitt, speciellt bland äldre italienska män som ofta har en massa tips på fångsttekniker de själva använde som barn, säger Nathalie ­Feiner.

Text: Johan Joelsson.