Dekanbrev


Här kommenterar naturvetenskapliga fakultetens ledning aktuella händelser och ger löpande sin syn på angelägna frågor.


Mars 2014
 
Hej,
 
Nyligen fick jag en förfrågan från en kollega från ett annat stort svenskt universitet (ja, inte lika stort som LU naturligtvis men ändå stort och gammalt), om jag kunde vara sakkunnig vid bedömningen av en lektor som ansökt om att befordras till professor. Inga problem svarade jag, jag accepterar alltid denna typ av uppdrag eftersom det inte är speciellt betungande om alla ställer upp, och jag har varit sakkunnig i professorsärenden många gånger tidigare. Jag skickade upp mitt CV för att deras lärarförslagsnämnd formellt skulle kunna bedöma min kompetens i området, men det visade sig inte vara så enkelt. Nya regler vid det aktuella universitetet slår fast att den som granskar en ansökan som gäller en lärartjänst i detalj måste redogöra för sin pedagogiska meritering. Argument som att jag undervisat 1000-tals studenter, varit ansvarig för en lång rad kurser på grund- och avancerad nivå samt varit huvudhandledare till nästan 40 doktorander duger då inte, utan man vill se formella handlingar.
 
Som jag beskrev i förra dekanbrevet anser jag att det är viktigt att våra lärare intresserar sig för sin lärarroll och jag har alltid gått de pedagogiska kurser som fakulteten givit, men jag har aldrig dokumenterat detta med intyg eller diplom. Så det slutade med att jag inkompetensförklarades, och jag fick önska dem lycka till med att hitta en mer kompetent sakkunnig. Sverige är ett litet land och jag känner kollegorna. Utan att förhäva mig på något sätt vill jag påstå att om jag inte är kompetent att bedöma befordringsansökningar så är det få i Sverige som klarar detta, i ämnesområdet organisk kemi. Professorskompetensen duger alltså inte längre, utan granskaren måste granskas av specialgranskare innan hon/han får utföra sin granskning. Detta är enligt min mening tyvärr en trend; allt fler granskar de allt färre som ska göra jobbet.
 
Detta får mig att minnas min egen handledare, som pensionerades 1991. Några år tidigare hade han valts in i Kungliga Vetenskapsakademin  –  en stor ära då som nu  –  och KVA bad honom i efterhand att skicka in ett CV och en publikationslista. Ett CV fanns, det var visserligen 25 år gammalt sedan han sökte och fick professuren i Lund på 60-talet, men han hade aldrig brytt sig om att sammanställa sina publikationer. Trots det hade han alltid anslag från dåtidens VR, NFR, eftersom man kände honom och litade på honom när han i ansökningarna beskrev vilken forskning han ämnade bedriva. Det akuta problemet fixade sig, vi medarbetare hjälpte honom att plöja 30 års Chemical Abstracts i biblioteket, och han fick en komplett publikationslista att skicka in.
 
Det grundläggande förtroende och den tillit man kände för sina medarbetare i universitetsvärlden var i min mening mycket sympatisk, och en väsentlig del av arbetet i akademin. Det förekommer naturligtvis fusk, men enligt min erfarenhet beror detta inte på att samtliga alltid letar efter kryphål i regelverket som kan utnyttjas utan på att enstaka individer är dåligt utbildade och har tveksamma personligheter. Systematiska fuskare har inte i den akademiska gemenskapen att göra. Kanske är jag blåögd och ser inte att fuskandet breder ut sig, men ärligt talat tror jag inte att det är så. Världen förändras naturligtvis, men i princip tror jag att den akademiska hederligheten är lika stor idag som för 50 år sedan. Och möjligtvis skulle i alla fall en del av de resurser som används på att kontinuerligt skapa nya kontrollfunktioner istället spenderas på något ännu viktigare: utbildning och forskning.
 
 
Olov Sterner, dekan
 

 


Tillbaka

Sidansvarig: Helena Bergqvist
Frågor om webbplatsen: Webbgruppen
Ansvarig enhet: Naturvetenskapliga fakulteten 

Uppdaterad: 2014-03-25

Lunds universitet Box 117, 221 00 Lund. Telefon: 046-222 00 00